Den 17 oktober samlades tusentals tunisier i centrala Tunis mot president Kais Saied, i en demonstration som förenade fackföreningsmedlemmar, civilsamhällesorganisationer och politiska motståndare kring krav på friheter, ekonomiskt stöd och frigivning av fängslade regimkritiker.
Förenar splittrade röster på huvudstadens paradgata
Uppslutningen var slående, och AFP räknade till mer än 3 000 demonstranter längs Avenue Habib Bourguiba, däribland advokater, läkare, journalister, aktivister och arbetslösa medborgare. Demonstranterna krävde att fängslade kritiker ska släppas fria och att inskränkningarna av fackliga rättigheter upphör, samtidigt som de skanderade slagord som kopplade samman växande fattigdom med förlorad värdighet.
Demonstrationen följde på veckor av koalitionsbyggande snarare än spontana oroligheter. I september bildade fackförbundet UGTT (Tunisian General Labour Union), advokatsamfundet och människorättsligan en samordningsgrupp som utökades till nio civilsamhällesorganisationer och politiska oppositionspartier, i syfte att samla tidigare isolerade lokala protester under en och samma plattform.
Koncentrerad makt och smygande tillslag
Missnöjet med det politiska dödläget efter 2011 bidrog till att föra Saied till makten 2019, men han upplöste parlamentet 2021, skrev om författningen och monterade steg för steg ned de institutionella kontrollfunktionerna. Han säkrade omval 2024 efter att potentiella motståndare hade fängslats, tvingats i landsflykt eller hindrats från att ställa upp.
Människorättsorganisationer pekar på ett växande antal politiskt motiverade rättsfall, långa fängelsestraff på vaga grunder och ett ökande tryck mot civilsamhället. Saied förnekar att han är en diktator och anklagar kritiker för att utnyttja ekonomiska svårigheter för att piska upp oroligheter.
Fördjupade svårigheter möter politiskt dödläge
Ekonomisk press breddade protestens dragningskraft bortom rent politiska kretsar. Trots en blygsam ekonomisk tillväxt plågas tunisier av ihållande el- och vattenavbrott, brist på läkemedel, en hög statsskuld och begränsade arbetsmöjligheter, vilket gör det svårt för regeringen att skylla vardagens bekymmer på tidigare administrationer.
Alliansen står inför utmaningen att omvandla en enskild massdemonstration till ett varaktigt påtryckningsmedel, med tanke på att deltagarna visserligen delar slagord men saknar ett enat politiskt program. Då inga eftergifter har getts från regeringen kommer oppositionens förmåga att bevara sammanhållningen att avgöra om protesten förblir en kortvarig kraftmätning eller växer till en hållbar politisk rörelse.