Den 30 oktober höll Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan tekniska samtal i Istanbul med stöd av Världsbanken om Kambarata-1, en planerad damm vars framgång beror på överenskommelser om finansiering, el och förvaltning av floden.
Vad dammen skulle kunna förändra
Det planerade kraftverket vid floden Naryn i Kirgizistan skulle producera omkring 1 860 megawatt. Världsbanken uppskattar den årliga produktionen till cirka 6 000 gigawattimmar, ungefär hälften av Kirgizistans nuvarande elförsörjning, och uppger att vattenmagasinet skulle kunna bidra till att flytta vattenutsläpp mellan årstiderna. Brist på el under vintern kan tvinga fram kostsam import, medan jordbruk nedströms behöver vatten på sommaren. Banken uppskattar Kirgizistans säsongsbundna elunderskott till omkring en femtedel av den årliga inhemska efterfrågan. Det här är beräknade fördelar, inte garanterade resultat; de beror på hur dammen finansieras och drivs.
Därför förhandlar länderna
Projektet tar sig an en långvarig regional utmaning. Enligt arrangemang från sovjettiden lagrade Kirgizistan flodvatten och släppte ut mer på sommaren för bevattning nedströms, i utbyte mot energileveranser från länderna nedströms, som hade gott om fossila bränslen. Efter Sovjetunionens upplösning försvagades detta utbyte. Kirgizistan fick större anledning att släppa ut vatten på vintern för att producera el, medan jordbrukare i Uzbekistan och södra Kazakstan behövde vattnet under odlingssäsongen. Planerna på Kambarata-1 drevs redan på 1980-talet, men Sovjetunionens upplösning satte stopp för dem; ett senare försök med ryskt stöd ledde inte heller till att projektet slutfördes. Ett mer samarbetsinriktat klimat och en färdplan från 2023 bidrog till att blåsa liv i planen, vilket ledde till ett avtal om gemensam utveckling i juni 2024.
Kirgizistan vill få en mer tillförlitlig elförsörjning och möjlighet att sälja överskottsel. Kazakstan och Uzbekistan skulle kunna få tillgång till en större regional elförsörjning, men är också beroende av Syr Darja-systemet för bevattning. Världsbanken beskriver ett planerat gemensamt bolag där Kirgizistan skulle äga 34 procent och Kazakstan och Uzbekistan 33 procent vardera, i stora drag i linje med deras förväntade ekonomiska bidrag. Den fördelningen avgör inte vem som styr vattenutsläppen, särskilt under ett torrår, eller hur kostnader och bristsituationer ska fördelas om produktionen blir lägre än väntat.
Samtalen har inte löst finansieringen
Före mötet i Istanbul höll regeringarna tre förhandlingsrundor under 2026 om ett utkast till mellanstatligt avtal, i Bisjkek, Tasjkent och Almaty. I Almaty diskuterade företrädare förvaltning, finansiering och ansvarsfördelning. Tjänstemän uppgav att arbetet med vissa bestämmelser hade gått framåt, medan andra fortfarande behövde bearbetas. Den offentliga redogörelsen för oktobermötet beskrev tekniska diskussioner och nästa steg, men tillkännagav inget nytt fördrag eller finansieringsavtal.
År 2025 angav Uzbekistans energiminister byggkostnaden till 4,2 miljarder dollar och uppgav att en större internationell finansieringsportfölj hade tagits fram. Han sade också att projekteringsunderlaget var ofullständigt. Intresseanmälningar eller en uppgift om finansieringsportföljens storlek är inte detsamma som ett slutligt finansieringspaket med fastställda villkor och bindande åtaganden. Världsbanken har stött genomförbarhetsstudier, miljömässiga och sociala bedömningar samt arbete med en hållbar finansierings- och affärsmodell. Detta arbete kan bedöma om projektet är genomförbart och möjligt att finansiera, men kan inte avgöra hur regeringarna ska fördela kontroll, skulder och fördelar.
Lokal påverkan och nästa prövning
Även människor nära platsen och samhällen nedströms berörs. Ett stort vattenmagasin kan permanent lägga mark under vatten och förändra flöden, sedimenttransport, vattenkvalitet och ekosystem. Världsbanken har bedömt miljörisken som hög, och utkast till dokument innehåller planer för dialog med berörda parter samt återställande av försörjningsmöjligheter eller omlokalisering. Omfattningen av eventuella tvångsförflyttningar är inte fastställd. Lokal påverkan, ersättning och uppföljning måste ingå i utformningen, och samhällen nedströms behöver trovärdiga garantier för när vatten släpps ut och hur mycket som finns tillgängligt.
Nästa prövning blir om länderna kan omvandla avtalsutkastet och det tekniska arbetet till slutliga regler för betalningar, beslut i det gemensamma bolaget och säsongsanpassad drift av vattenmagasinet. Världsbanken uppger att ett gemensamt bolag är tänkt att sköta utveckling och drift i ett senare skede. Redogörelsen från oktober angav inget datum för nästa förhandlingsrunda eller ett slutligt avtal. Tidsplanen för byggstart är fortsatt osäker tills studier, skyddsåtgärder och finansiering har fastställts. Framgången beror på om de tre länderna och de berörda samhällena kan lita på hur el, vatten och kostnader fördelas.