DNA från över 4 500 forntida människor tyder på att migrationsvågor bidrog till att sprida tidiga keltiska och germanska språk över Europa, men DNA kan inte direkt visa vilket språk någon talade.
I två studier som publicerats i Nature analyserade forskare 712 nyligen sekvenserade genom tillsammans med DNA som publicerats tidigare. Därefter jämförde de befolkningsrörelser med arkeologiska belägg och språkforskning. När det gäller germanska språk identifierade forskarna en migration från Östersjöområdet till Skandinavien för omkring 4 000 år sedan.
Den migrationen kan ha fört med sig en tidig form av germanska omkring 800 år senare än vad vissa tidigare teorier har föreslagit. Forskarna spårade också en senare folkrörelse från södra Skandinavien till delar av det som i dag är Tyskland, Polen och Nederländerna, för omkring 1 650 år sedan. De fann även en migration norrut ungefär vid den tid då fornnordiskan uppstod.
När det gäller keltiska språk fann forskargruppen att ett genetiskt ursprung kopplat till den centraleuropeiska urnefältskulturen spreds västerut för omkring 3 200–2 800 år sedan. Detta genetiska ursprung nådde områden som omfattar Storbritannien och Iberiska halvön. Resultaten stöder en centraleuropeisk väg för de keltiska språkens spridning, snarare än vissa konkurrerande förslag med fokus längre västerut.
Forskarna betonar att genetiskt ursprung inte bevisar vilket språk människor talade. Människor kan byta till nya språk utan omfattande migration. Migranter kan också byta språk efter att de har anlänt.
Studierna ger därför belägg för befolkningsrörelser som kan ha bidragit till att forma Europas språkkarta, inte en direkt dokumentation av forntida tal.