En analys av årsvisa lager i grottavlagringar från Indien och Kina, publicerad den 5 november i Science, visade att åtta uppvärmningsperioder under istiden som var kopplade till starkare cirkulation i Atlanten varade i mer än ett sekel vardera, i genomsnitt omkring 180 år – betydligt längre än de årtionden som grönländska iskärnor visar.
Uppvärmningsperioderna, som kallas Dansgaard–Oeschger-händelser, var plötsliga förändringar under den senaste istiden. Forskare studerar dem för att förstå hur havscirkulationen påverkar klimatet. För att tidsbestämma händelserna mätte forskarna syreisotopmönster i stalagmiter från grottor i nordöstra Indien och sydvästra Kina.
De kombinerade dessa data med tidigare publicerade grottdata. De jämförde resultaten med klimatsimuleringar. Grottdata visar att varje övergång varade i mer än 100 år.
Motsvarande signaler i grönländska iskärnor förändrades på mindre än 70 år. Forskarna menar att skillnaden beror på vad mätserierna fångar upp. När havsisen drog sig tillbaka i nordöstra Nordatlanten utlöste det en snabb förändring i atmosfären, som avspeglades i mätningarna från Grönland.
Men denna förändring representerade inte den fullständiga återhämtningen av havscirkulationen. Simuleringarna tyder på att Atlantens meridionala omvälvningscirkulation (AMOC) blev ännu starkare senare, i takt med att havsisen fortsatte att dra sig tillbaka i nordvästra Nordatlanten. Forskargruppen menar att grottdata bättre fångar denna längre process.
Grönlands isotopsignal återger främst den snabbare atmosfäriska responsen. Resultaten hjälper forskare att bättre förstå hur plötsliga tidigare klimatförändringar var. Men istidshändelserna ger ingen direkt tidslinje för möjliga framtida förändringar i AMOC till följd av den pågående uppvärmningen.