EU:s preliminära överenskommelse ger fabrikerna ett tillfälligt kostnadsskydd när antalet gratis utsläppsrätter minskar, men undantar dem inte från utsläppsreglerna.
Så fungerar gratis utsläppsrätter
Enligt EU:s utsläppshandelssystem måste företag lämna in en utsläppsrätt för varje ton koldioxid de släpper ut. Auktioner är det vanliga sättet att få utsläppsrätter, men vissa industrianläggningar får dem gratis för att begränsa risken för att produktionen flyttar till länder med mindre stränga klimatregler.
Gratis tilldelning följer vanligtvis produktspecifika riktmärken. Riktmärken för värme och bränsle är reservregler för processer som saknar ett lämpligt produktriktmärke, och används för att beräkna tilldelningen utifrån energianvändning. De påverkar bland annat kemi-, keramik-, glas-, pappers- och livsmedelsindustrin och står för omkring en fjärdedel av den fria tilldelningen.
Varför förhandlarna lade till utsläppsrätter
Överenskommelsen kom efter den regelbundna uppdateringen av riktmärkena inom utsläppshandelssystemet för 2026–2030. Reviderade riktmärken för värme och bränsle minskade den fria tilldelningen, vilket fick företag och medlemsländer att varna för att kostnaderna skulle öka för utsatta branscher. I juli föreslog Europeiska kommissionen en separat, tillfällig lösning för att öka skyddet mot koldioxidläckage fram till 2030 utan att minska den fria tilldelningen mer generellt i olika sektorer.
Den preliminära överenskommelsen ger ett tillskott på omkring 121 miljoner utsläppsrätter. Cirka 88 miljoner fanns tillgängliga enligt befintliga regler för utsläppshandelssystemet. Förhandlarna lade till 28 miljoner som inte hade tilldelats eftersom anläggningar inte uppfyllde villkor, såsom energikartläggningar eller planer för klimatneutralitet, samt fem miljoner till särskilt utsatta sektorer. Eventuella outnyttjade delar av den riktade reserven ska stödja investeringar genom EU:s moderniserings- och innovationsfonder. Paketet är mer omfattande än vad kommissionen först föreslog.
Vad överenskommelsen ändrar – och inte ändrar
Överenskommelsen gäller parallellt med EU:s mekanism för koldioxidjustering vid gränsen, CBAM. Den lägger en koldioxidkostnad på importen av vissa varor i takt med att gratis utsläppsrätter till EU-producenter av dessa varor fasas ut. CBAM omfattar inte alla processer som bygger på riktmärken för värme och bränsle. Ett bredare förslag från kommissionen om utsläppshandelssystemet för 2026 skulle förlänga utfasningen av gratis utsläppsrätter för CBAM-omfattade varor till 2038. Det förslaget och frågan om utsläppsrätter efter 2030 är separata från den här tillfälliga överenskommelsen.
Berörda företag bör behöva köpa färre utsläppsrätter och få större säkerhet om kostnaderna på kort sikt. Rådet uppger att detta kan bidra till att behålla produktion och arbetstillfällen i Europa medan industrin ställer om. Kritiker, däribland Carbon Market Watch, menar att upprepade lättnader i riktmärkesreglerna riskerar att försvaga trycket på företagen att minska användningen av fossila bränslen och investera i renare produktion. Företagen måste fortfarande lämna in en utsläppsrätt för varje ton de släpper ut, men gratis utsläppsrätter påverkar deras kostnader och vem som får bära dem.
Vad händer härnäst
Överenskommelsen är preliminär. Rådet och parlamentet måste godkänna den och formellt anta texten, varefter kommissionen ska fastställa regler för hur riktmärkena ska beräknas. Processen väntas fortsätta in i första kvartalet 2027. Årtalet 2030 markerar slutet på den riktade ökningen, inte på all gratis tilldelning. En bredare översyn av utsläppshandelssystemet kommer att avgöra vilket skydd som finns kvar därefter och hur det stämmer överens med EU:s utsläppsmål och CBAM.