HuidaGenes första studie av HG302 på människor visade genredigering och dystrofin i musklerna, men med bara fyra deltagare går det inte att avgöra om behandlingen hjälper, och en pojke dog efter en allvarlig immunreaktion.
En riktad genredigering för vissa patienter
Duchennes muskeldystrofi orsakas av mutationer i DMD-genen som hindrar kroppen från att bilda tillräckligt med dystrofin, ett protein som hjälper till att skydda muskelfibrerna. HG302 riktar sig till en undergrupp pojkar vars mutationer kan behandlas genom att exon 51 hoppas över, en del av genens instruktioner. Genredigeringen är tänkt att återställa genens läsram så att cellerna kan bilda ett kortare dystrofinprotein. Den är inte utformad för alla mutationer som orsakar Duchennes muskeldystrofi och ersätter inte hela genen.
Behandlingen var tänkt att göra en engångsförändring i patientens DNA, snarare än att ge upprepade doser av ett läkemedel som får exon att hoppas över. HG302 använder ett AAV9-virus för att transportera sitt genredigeringssystem genom blodomloppet till muskler i hela kroppen.
Vad den lilla studien kunde visa
HuidaGene rapporterade lovande resultat i humaniserade möss och icke-mänskliga primater innan den första studien på människor inleddes 2024. Den öppna doseskaleringsstudien omfattade fyra pojkar i åldern 4–8 år som kunde gå; de behandlades med en av två dosnivåer: 5,0×10¹³ eller 1,0×10¹⁴ vektorgenom per kilogram. Utan en kontrollgrupp och med så få deltagare kunde studien bedöma om behandlingen nådde musklerna och upptäcka uppenbara säkerhetsproblem, men inte fastställa om den fungerade.
Muskelbiopsier från de tre deltagare som överlevde visade redigering på den avsedda platsen i DMD-genen, med uppmätta frekvenser på 1,02–4,31 procent, samt mätbara nivåer av dystrofin. Två deltagare som fullföljde 12 månader uppvisade också förbättringar i gångförmåga och motorik. Resultaten visar inte att HG302 orsakade förbättringarna, och biopsierna kan inte fastställa om tillräckligt många muskelfibrer förändrades för att ge bestående nytta.
Den allvarliga säkerhetsrisken
Den fjärde och sista deltagaren fick den högre dosen och dog i augusti 2025. Den publicerade redogörelsen beskriver ett snabbt sjukdomsförlopp efter infusionen, med bland annat akut andnödssyndrom, kraftig aktivering av komplementsystemet, en del av immunförsvaret, och en systemisk cytokinreaktion. HuidaGenes utredning och artikeln i Cell kopplar händelsen till systemisk administrering av AAV i hög dos. De pekar på en immunreaktion i samband med tillförseln, inte på någon rapporterad genredigering utanför målområdet.
Artikeln i Cell rapporterar genredigering och hanterbara säkerhetsproblem hos primater, men konstaterar att toxikologiarbetet var alltför begränsat för att kunna förutsäga ovanliga eller individberoende skador. För att nå muskler i hela kroppen kan det krävas en betydande virusdos, samtidigt som immunreaktioner kan variera mellan människor.
Frågor om rapportering och granskning
HuidaGene uppgav att dödsfallet rapporterades inom den tillämpliga tidsfristen via sjukhusets etik- och tillsynsprocesser för studien, och att företagets fullständiga utredning skickades in för sakkunniggranskning i januari 2026. STAT rapporterade att företagets offentliga uttalande kom efter utredningen och upprepade frågor, ungefär ett år efter dödsfallet.
Prövningen initierades av prövare, och den offentliga registerposten för studien på ClinicalTrials.gov anger att ingen datamonitoreringskommitté var listad. Det visar inte i sig att regler har överträtts, men väcker frågor om den oberoende granskningen av säkerhetsinformation under doseskaleringen och hur snabbt familjer och forskare fick veta vad som hade hänt.
Vad händer nu?
Det angivna nästa steget är en långsiktig säkerhetsuppföljning av de tre deltagare som överlevde; doseringen i protokollet för de fyra deltagarna är avslutad. Artikeln tillkännager varken en ny prövning eller en omstart. En eventuell fortsatt utveckling måste visa både att en dos kan ge tillräcklig genredigering för att göra skillnad och att säkerhetsmarginalen är godtagbar.
Ett dödsfall bland fyra barn kan inte på ett tillförlitligt sätt visa hur ofta en sådan reaktion skulle inträffa. Men händelsen gör det tydligt att eventuellt fortsatt arbete behöver starkare belägg för säkerheten vad gäller immunrisk, liksom för dystrofin och funktion.