Kollisionen nära Urda den 28 oktober blottlade ett glapp mellan ett tågskyddssystem som fallerat och de rutiner som skulle ta vid.
Så utvecklades olyckan
Den preliminära tidslinjen börjar omkring klockan 8.30, då ett problem med datakommunikationen störde LZB, som övervakar tågens rörelser och kan utlösa automatisk inbromsning. Tågen stannade på en cirka 63 kilometer lång sträcka av linjen Madrid–Sevilla. När LZB inte var tillgängligt tog trafikledarna i Madrid över. Klockan 8.36 gav en trafikledare, enligt transportministerns redogörelse, ett Renfe-tåg klartecken att fortsätta i normal hastighet. Ett Iryo-tåg framför det stod fortfarande stilla; dess förare berättade senare för trafikledningscentralen att hon inte kunde få tåget att börja rulla igen. Omkring klockan 8.53 körde Renfe in i den bakre delen av Iryo.
Detta är en tidig redogörelse, inte ett slutgiltigt besked om ansvar. Transportministern beskrev beslutet att låta Renfe fortsätta i normal hastighet som ett misstag och ett brott mot rutinerna. Men den första tekniska rapporten, som offentliggjordes fredagen den 30 oktober, beskrev en kedja av tekniska fel, instruktioner och handlingar, där skyddssystemen inte lyckades förhindra kollisionen. Rapporten uppskattade att Renfe färdades i mellan 160 och 200 kilometer i timmen vid kollisionen; tågets färdskrivare behövs för att fastställa hastigheten mer exakt.
Systemen under granskning
LZB har använts på linjen Madrid–Sevilla sedan den öppnades 1992. Adif, den statliga infrastrukturförvaltaren, tilldelade 2021 ett kontrakt för att ersätta systemet med ERTMS nivå 2, ett nyare europeiskt tågkontrollsystem. Den spanska public service-kanalen RTVE rapporterade att uppgraderingen skulle vara klar i början av 2026, men att den inte var färdig när olyckan inträffade. Det bevisar inte att ett föråldrat system orsakade kollisionen; utredarna måste fortfarande fastställa varför LZB slutade fungera och vilka skydd som fanns tillgängliga.
Associated Press rapporterade att ett reservsignalsystem inte kunde skilja de två tågen åt eftersom de befann sig på samma sträcka mellan analoga sensorer. Trafikledarna var därför tvungna att följa tågens positioner över en lång sträcka. Järnvägsfackförbund säger att denna reservlösning lägger ett alltför stort ansvar på personalen, att det finns för få trafikledare i förhållande till arbetsbördan och att säkerhetsutrustningen har fallerat upprepade gånger. De säger också att den ökade tågtrafiken, inklusive trafik från privata operatörer, ökar pressen. Detta är fackförbundens påståenden, inte utredningens slutsatser. En tidigare planerad strejk bland järnvägsanställda om säkerhetsvillkoren genomfördes dagen efter kollisionen.
Varför frågorna blir fler
I januari krävde en olycka nära Adamuz på samma linje, med tåg som kördes av Renfe och Iryo, 46 människors liv. Den olyckan innefattade en urspårning och utreds fortfarande; den är inget bevis för att de två olyckorna hade samma orsak. Ändå har två dödsolyckor på en och samma höghastighetssträcka under ett år väckt frågor om underhåll, tillsyn och allmänhetens förtroende. Adif, tågoperatörerna, järnvägsarbetarna och transportministeriet får alla frågor om sina system, sitt ansvar och sina beslut.
Familjerna behöver en tillförlitlig redogörelse för vad som hände och vilka som befann sig på tågen. Passagerarna vill veta om säkerhetsrutinerna skyddar dem när automatiserade system slutar fungera. Spanien ska hålla parlamentsval den 29 november, och oppositionspolitiker och fackförbund har krävt att transportminister Óscar Puente avgår. Han har avvisat kraven och sagt att hans fokus är att ta reda på vad som hände. Det politiska trycket kan skärpa debatten om anslag, bemanning och den försenade uppgraderingen, men det fastställer inte skuld.
Vad utredarna måste fastställa
En teknisk utredning och en rättslig utredning pågår. Utredarna har börjat undersöka tågens färdskrivare, medan den preliminära rapporten lämnar frågor obesvarade om varför LZB slutade fungera, trafikledarens instruktioner, meddelanden som utväxlades med båda förarna och om rutinerna följdes. Slutrapporten bör bidra till att fastställa om olyckan främst berodde på ett individuellt misstag, ett system som inte lyckades begränsa följderna av det, eller båda delarna. Fram till dess är påståenden om den exakta orsaken och löften om reformer fortfarande preliminära.